Hej på er

Jag gjorde ett försök och åkte till jobbet igår. Det var tufft, tårarna rann till och från. Jag uppskattade omtanken från mina arbetskompisar. Det fanns några personer som sa precis det jag behövde höra och fick mig att tänka på vad som är viktigt.

Det var för tidigt att börja jobba, jag provade med tanke på nästa veckas utbildning. Tiden jag har varit hemma har fyllts av praktiska måsten, oro för pannan och i och med det besök till mammas hus i grannstaden. Jag drog på mig en förkylning efter att jag hittade mamma. Jag har haft alldeles för lite tid att ta det lugnt, sörja, kurera och bara vara. Jag måste få känna, gråta, tänka, prata. Det är så jag bearbetar sorgen och det jag går igenom. Alla fungerar olika och bara jag kan känna vad som är rätt för mig.

Det är en kris i sig att ha hittat min mamma död i hennes hem, saknaden gör jätteont och det var inte väntat, att stå som ensam anhörig utan syskon eller nära släkt till henne, eller att ha ett hus i det skick som mamma lämnat efter sig, eller oron och allt strul som varit med pannan. Det måste få ta tid, jag är ändå glad att jag provade igår.

Natten var jobbig, hostan har blivit sämre och jag har knappt sovit. När min man hörde mig i morse sa han att jag borde stanna hemma. Det blev för mycket för mig.

Började morgonen med att ringa hälsocentralen. Hade turen att träffa en jättegullig sköterska där som fick mig att gråta genom sin omtanke och hon tog min hand i sin. Hon tyckte inte jag skulle tänka på jobbet i huvud taget utan ta hand om mig.

Läkaren var vettig, han sjukskrev mig till 5 november och ville att jag skulle komma på uppföljning för att se hur jag mår och eventuellt förlänga sjukskrivningen. Men mitt mål är att kunna gå utbildningen som börjar på måndag, jag vill det så gärna.

Igår kväll var det föräldramöte på Viggos förskola, tanken var att vi skulle gå båda två. Barnvakten (farmor) blev sjuk och jag var inte i form efter jobbet så jag blev hemma med Viggo. När vi satt i soffan och myste kom tårarna, så mycket känslor.

Önskar att förkylningen och hostan ger sig, jag behöver energin.

Fina änglavingar, vi fick dom i bröllopspresent av en vän ♥ Min uppmärksamme make sa att jag lagt vingarna åt fel håll, jag tänker inte helt klart just nu.

Alla är inte stöpta i samma form… Ta hand om er.

Hej på er

Började gråta när min man kom hem idag, han hade varit förbi mammas hus på vägen från jobbet och hämtat post, pannan hade stannat igen. Han tror att han vet felet och ska svänga förbi där imorgon bitti, jag ber änglarna om att det ska gå smidigt. Jag känner sådan oro för huset, men får tänka att än är det ingen fara med temperaturen.

Jag har mått illa i fyra dagar, så illa att jag stundvis tror att jag ska kräkas. Det måste bero på allt som hänt senaste tiden, det är för mycket för kroppen att orka med.

Eftersom solen sken igår och min man hittade min mössa som jag tappat bort, fanns det inga ursäkter till att jag inte skulle följa med ut. Jag föredrar att gömma mig under en mössa när jag inte är i form. Vi hann gå till parkeringen så träffade jag på en kär vän och fick en kram, tårarna kom. Efter det blev det en skogspromenad med familjen. På vägen hem träffade jag en annan vän och fick en kram och tårarna rann igen.

Jag vill helst stänga in mig när jag inte mår bra, men friskluften gjorde mig gott. Att prata och träffas hemma däremot är något jag vill och behöver göra. Mina två närmsta vänner har kommit hit två gånger var sedan vi hittade min mamma. Igår var Viggos gudmor här, det kändes skönt med tanke på att jag var riktigt låg igår och grät mer.

Under många år har jag försökt få mamma att rensa i sitt hem, men hon har inte varit mottaglig. Jag har också sagt till henne ”Då kommer allt att falla på mina axlar en dag”. Fick höra från en som känner mamma att hon också har försökt för några år sedan men fått nej. Jag har tänkt att jag kanske skulle ha rensat tillsammans med mamma. Då jobbade jag heltid och pendlade, var borta 10 timmar/dag. Jag har haft svårt att orka och få till vardagen och helgerna har mestadels behövts till vila.

Sedan blev det en lång ”resa” innan Viggo äntligen kom till världen ♥ En tuff tid och då orkade jag inte heller. Med tanke på hur det är i hennes hus har han aldrig varit in där. Jag har i många år känt ångest för vad jag hade att vänta mig, men hoppades och trodde inte det skulle ske redan. Under tiden har det dessutom blivit värre, jag visste inte att övervåningen blivit förvaring. Det är många faktorer som gjort att jag inte kunnat styra upp situationen där och jag är ledsen att jag ska behöva göra det nu.

Jag är tacksam för alla som visat mig omtanke och sträckt ut handen, det ska nog lösa sig till slut. Även fast jag känner att jag behöver gå igenom mycket själv, för det kan finnas saker som är värda något för mig som är skräp för någon annan. Så jag är lite rädd för att ta hjälp samtidigt som jag vet att jag måste för det är övermäktigt.

Vi kom ut på en promenad ikväll med, är glad för att han släpar ut mig min man ♥

Ha det bra.