Hej på er

Jag gjorde ett försök och åkte till jobbet igår. Det var tufft, tårarna rann till och från. Jag uppskattade omtanken från mina arbetskompisar. Det fanns några personer som sa precis det jag behövde höra och fick mig att tänka på vad som är viktigt.

Det var för tidigt att börja jobba, jag provade med tanke på nästa veckas utbildning. Tiden jag har varit hemma har fyllts av praktiska måsten, oro för pannan och i och med det besök till mammas hus i grannstaden. Jag drog på mig en förkylning efter att jag hittade mamma. Jag har haft alldeles för lite tid att ta det lugnt, sörja, kurera och bara vara. Jag måste få känna, gråta, tänka, prata. Det är så jag bearbetar sorgen och det jag går igenom. Alla fungerar olika och bara jag kan känna vad som är rätt för mig.

Det är en kris i sig att ha hittat min mamma död i hennes hem, saknaden gör jätteont och det var inte väntat, att stå som ensam anhörig utan syskon eller nära släkt till henne, eller att ha ett hus i det skick som mamma lämnat efter sig, eller oron och allt strul som varit med pannan. Det måste få ta tid, jag är ändå glad att jag provade igår.

Natten var jobbig, hostan har blivit sämre och jag har knappt sovit. När min man hörde mig i morse sa han att jag borde stanna hemma. Det blev för mycket för mig.

Började morgonen med att ringa hälsocentralen. Hade turen att träffa en jättegullig sköterska där som fick mig att gråta genom sin omtanke och hon tog min hand i sin. Hon tyckte inte jag skulle tänka på jobbet i huvud taget utan ta hand om mig.

Läkaren var vettig, han sjukskrev mig till 5 november och ville att jag skulle komma på uppföljning för att se hur jag mår och eventuellt förlänga sjukskrivningen. Men mitt mål är att kunna gå utbildningen som börjar på måndag, jag vill det så gärna.

Igår kväll var det föräldramöte på Viggos förskola, tanken var att vi skulle gå båda två. Barnvakten (farmor) blev sjuk och jag var inte i form efter jobbet så jag blev hemma med Viggo. När vi satt i soffan och myste kom tårarna, så mycket känslor.

Önskar att förkylningen och hostan ger sig, jag behöver energin.

Fina änglavingar, vi fick dom i bröllopspresent av en vän ♥ Min uppmärksamme make sa att jag lagt vingarna åt fel håll, jag tänker inte helt klart just nu.

Alla är inte stöpta i samma form… Ta hand om er.

Hej på er

Började gråta när min man kom hem idag, han hade varit förbi mammas hus på vägen från jobbet och hämtat post, pannan hade stannat igen. Han tror att han vet felet och ska svänga förbi där imorgon bitti, jag ber änglarna om att det ska gå smidigt. Jag känner sådan oro för huset, men får tänka att än är det ingen fara med temperaturen.

Jag har mått illa i fyra dagar, så illa att jag stundvis tror att jag ska kräkas. Det måste bero på allt som hänt senaste tiden, det är för mycket för kroppen att orka med.

Eftersom solen sken igår och min man hittade min mössa som jag tappat bort, fanns det inga ursäkter till att jag inte skulle följa med ut. Jag föredrar att gömma mig under en mössa när jag inte är i form. Vi hann gå till parkeringen så träffade jag på en kär vän och fick en kram, tårarna kom. Efter det blev det en skogspromenad med familjen. På vägen hem träffade jag en annan vän och fick en kram och tårarna rann igen.

Jag vill helst stänga in mig när jag inte mår bra, men friskluften gjorde mig gott. Att prata och träffas hemma däremot är något jag vill och behöver göra. Mina två närmsta vänner har kommit hit två gånger var sedan vi hittade min mamma. Igår var Viggos gudmor här, det kändes skönt med tanke på att jag var riktigt låg igår och grät mer.

Under många år har jag försökt få mamma att rensa i sitt hem, men hon har inte varit mottaglig. Jag har också sagt till henne ”Då kommer allt att falla på mina axlar en dag”. Fick höra från en som känner mamma att hon också har försökt för några år sedan men fått nej. Jag har tänkt att jag kanske skulle ha rensat tillsammans med mamma. Då jobbade jag heltid och pendlade, var borta 10 timmar/dag. Jag har haft svårt att orka och få till vardagen och helgerna har mestadels behövts till vila.

Sedan blev det en lång ”resa” innan Viggo äntligen kom till världen ♥ En tuff tid och då orkade jag inte heller. Med tanke på hur det är i hennes hus har han aldrig varit in där. Jag har i många år känt ångest för vad jag hade att vänta mig, men hoppades och trodde inte det skulle ske redan. Under tiden har det dessutom blivit värre, jag visste inte att övervåningen blivit förvaring. Det är många faktorer som gjort att jag inte kunnat styra upp situationen där och jag är ledsen att jag ska behöva göra det nu.

Jag är tacksam för alla som visat mig omtanke och sträckt ut handen, det ska nog lösa sig till slut. Även fast jag känner att jag behöver gå igenom mycket själv, för det kan finnas saker som är värda något för mig som är skräp för någon annan. Så jag är lite rädd för att ta hjälp samtidigt som jag vet att jag måste för det är övermäktigt.

Vi kom ut på en promenad ikväll med, är glad för att han släpar ut mig min man ♥

Ha det bra.

Under stor del av mitt liv har jag skrivit och haft det som en ventil, så jag gör ett försök.

I måndags åkte vi till mammas hus för första gången sedan vi hittade henne för en vecka sedan, det var väldigt tungt. Vi letade efter ett papper om hur mamma ville ha det, hon hade sagt att hon har skrivit ner. Det var inte det lättaste att hitta.

Jag vill inte skriva vad som stod i pappret, men hon har skrivit det för minst tre år sedan, troligtvis ännu längre sedan och när hon befann sig i en rejäl svacka och mådde dåligt. Minst tre år sedan vet jag med säkerhet för hon har skrivit om ”djuren”, hon hade både hunden och katten kvar och det var tre år sedan hennes hund blev ängel, katten finns inte heller kvar. Det var inte det jag hade önskat få läsa mitt i den tunga sorgen.

Jag fick lite av en chock, grät och la mig på sängen i den ställningen jag hittade henne. Nu när dagarna har gått försöker jag landa i att hon nog inte skulle ha skrivit på det viset om hon gjort det nyligen. Min och mammas relation har nästan alltid varit ”upp och ner”, den förbättrades sedan Viggo kom till världen ♥ Vi kom varandra närmare, vi har haft tätare och bättre kontakt i ca 2,5 år, vilket jag är otroligt tacksam för.

Det känns som hon levde upp, fick ett lättare sinne och annat att tänka på, även om hon haft sina krämpor med kroppen. Det verkar som hon har försökt ta tag i vissa saker som gällde hälsa och annat, men tyvärr var det för sent. Hon har inte orkat hälsa på oss så ofta och vi har inte åkt dit mycket heller av särskilda skäl. Jag har velat att hon ska få ta del av Viggos liv och har filmat honom och skickat klipp till henne titt som tätt som hon har älskat ♥ Något som har varit viktigt för mig och uppskattat av henne ♥

Vi har ringt henne ibland så Viggo skulle få prata med mormor. Det är lätt att önska i efterhand att jag skulle ha gjort det oftare, jag är ändå glad för att jag hade börjat göra det, för tidigare ringde vi nästan aldrig. Min mamma var rökare och hade inte den bästa rösten och hosta, så det var också något som fanns i bakhuvudet på mig.

Igår var vi till begravningsbyrån jag och min man. Det var fruktansvärt jobbigt och tog över två timmar, jag grät till och från hela tiden. Eftersom min mamma hade skrivit hur hon ville ha det när hon mådde dåligt, valde jag att tillmötesgå en del av det hon skrev men också utgå från mitt eget hjärta, allt jag gör är gjort med kärlek till henne ♥

Min mamma ville inte ha någon begravning och hon hade gått ur svenska kyrkan. Jag kände mig lugn med det beslutet, även innan jag fått veta att hon inte var med i kyrkan. Men vissa bitar blev jobbigt, jag trodde ändå vi skulle få vara på den kyrkogården där hon ska vila och ta avsked, men det blir en ceremoni på annan plats i december.

Det känns långt dit, men det var vad vi kom fram till med tanke på omständigheterna. Sedan kommer mamma finnas i en minneslund på orten där hon bodde ♥ För mig är det viktigt med en annons, den kommer i tidningen där hon bodde på lördag.

På slutet höll jag på att svimma, när det var dags att skriva på papper. Jag var helt förstörd, min man stack till mig en kaka. Ångesten kröp sig på och jag började gråta igen. När vi väl var klara var det dags att åka och hämta fönstret hos glasmästaren, det som mammas granne fått krossa för att ta sig in i huset för en vecka sedan.

I bilen sa min man att vi skulle höra med min farmor om vi kunde åka dit och äta lunch, vi hade med oss matlådor. Det blev en stund med tårar, farmor tyckte det var jobbigt, hon stod mamma nära. Troligtvis var det hon som träffade mamma senast, dom sågs ungefär en vecka innan mamma somnade in. Efter min man och jag ätit bjöd farmor på kaffe och fika. Sedan åkte vi till mammas hus och satte tillbaka fönstret. Medans min man gjorde det gick jag runt i huset, fick med mig en liten ängel hem ♥

Vi har varit till hennes hus tre dagar i rad, så idag tog vi en behövlig hemmadag. Tack till alla er som finns där och stöttar. Jag är ensam i det hela, jag har inga syskon på mammas sida och inga nära släktingar till mamma. Jag är tacksam att jag har min familj. Jag behöver prata och vill träffas, så ert stöd uppskattas enormt.

När jag nattade Viggo igår sa han ”God natt mormor” flera gånger, hjärtat kändes som det skulle gå sönder och tårarna rann, vilket han såg och sa ”Mamma ledsen, mamma saknar mormor”. Även om han är för liten för att förstå riktigt, så vet han vad jag har berättat, han är så fin. Jag sa igår på skoj ”Mormor sitter i himlen och dricker kaffe”, hon var en riktig kaffetunna. Försöker vara positiv om så för en kort stund. Viggo behöver få se en mamma som är ”glad” (inte bara gråter) och jag vill vara stark för honom ♥ ♥ ♥

Skriver när jag orkar. Sköt om er.