Hej på er 🙂

Då var det dags igen, här kommer min resumé av året som har gått.

Första halvan av året gick jag på halvfart på grund av graviditeten. Det handlade mest om att få tiden att gå och göra så gott jag kunde. Kändes som att jag var hemma sjukskriven mer än jag var på jobbet, vilket gjorde mig frustrerad. Ville gärna vara kvar på jobbet in i det längsta, så blev det inte. Jag var ändå lycklig och förväntansfull.

I februari var det dags för köksrenoveringen, vi hade planerat över ett år. Jag gick hemma när det var hantverkare här. Jag skrev meddelanden till min sambo om att jag blev stressad när mannen i köket svor, tappade saker som gick sönder och mestadels pratade i mobilen. Vid ett tillfälle frågade jag vad han gjorde med mitt nya fina kök. Bra blev det, även om det fortfarande fattas taklister och några dekorlister.

Jag gick över tiden 11 dagar och hade tid för igångsättning den 28 maj. Vi skulle vara på plats klockan 8,00 och åkte tidigt hemifrån. När jag fick höra att en igångsättning kunde ta flera dagar fick jag panik, vi hade ju kattvakt 😉 Inte hade jag tid att vara kvar där så länge. Haha, tänk hur tokigt tankarna kan gå. Efter tre doser gick vattnet. Först förstod jag inte vad som hände, jag väntade på att dom skulle komma in och ge mig en fjärde dos. Barnmorskan skrattade och sa: ”Du har kommit igång själv nu”.

Förlossningen var det häftigaste jag har varit med om. Självklart gjorde det ont, men jag tycker att jag hanterade det riktigt bra. Det tog 8,5 timme, räknat från att jag var öppen 4 cm. Vägen dit kändes på, värkarna gjorde rejält ont. Epidural och pilatesbollen var det som hjälpte mig mest. På förlossningen fick jag feber, jag skakade och dom gav mig penicillin i dropp. Viggos hjärtljud slog snabbt, därför gjordes det två kontroller när han låg i magen. Jag var ifrågasättande och orolig, som tur var mådde han bra ♥

Jag trodde inte på barnmorskan när hon sa: ”Nu är det inte långt kvar”, när jag låg och krystade. Hon skrattade och sa: ”Tror du att jag ljuger för dig”. Själva krystningsfasen tog 29 minuter och älskade Viggo föddes 00,29 den 29 maj. Vilken mäktig känsla att få upp honom på mitt bröst, våran egna och grymt efterlängtade lilla Viggo. Jag var helt säker på att det var en kille i magen och sa: ”Är det en tjej är det nog inte min bäbis”.

Vi blev kvar i 5 dagar, jag hade kateter och amningen fungerade inget vidare. Det var tuffa nätter med många tårar. Det kändes nervöst att ta våran lilla kille och åka hem, men skönt. Underbart att träffa våra katter igen, som nyfiket hälsade Viggo välkommen. Min vän/kattvakten hade skickat bilder på missarna till oss på BB, som gjorde både mig och sambon rörda till tårar. Bilden jag gillade bäst var en selfie på henne och Ikoz.

I början fick min sambo lägga Viggo till mitt bröst när han skulle amma, det gjorde så ont att jag skrek. Efter ca 2 veckor började det gå bättre, men jag kände mig ganska osäker. Dom första 3 månaderna hade vi tuffa kvällar. Viggo hade ont i magen, inget vi gjorde hjälpte. Mitt i allt skulle vi på min kusins bröllop, Viggo var bara 7 veckor då. Det gick bättre än väntat i kyrkan. Vi åt mat efteråt, men åkte hem när det blev dags för fika.

Efter 3 månader började allt falla mer på plats. I början var mina hormoner helt ”bananas” och jag grät nästan varje dag. Att vi fick oväntade besök några gånger gjorde inte saken bättre. Vi hade sagt att vi skulle höra av oss när vi var redo för påhälsning. Vi behövde komma in oss i allt, det var tufft i början. Men dom var nyfikna så klart.

Det var en otrolig lättnad när amningen började fungera bättre och när vi slapp 3-4 timmar varje kväll med en hysteriskt ledsen kille. Nattetid sov han bra, BVC sköterskan blev förvånad när hon fick höra att han kunde sova 6 timmar utan att amma. Han gick upp ca 500 gram/vecka, det fanns ingen orsak att väcka honom för att äta.

Senaste månaderna har det gått väldigt bra och vi är lyckliga. Vi lunkar på hemma och försöker göra det vi orkar. Vi trivs utan större utsvävningar, det är det här vi har längtat efter och väntat på i några år. Vi träffar nära och kära, men föredrar att ha lugn och ro bara vi emellan. Vi är trotts allt ganska trötta och min sambo är sjukskriven för sin rygg. Min rygg tar stryk av amning och lyft, men tillsammans fixar vi det.

Julafton var den bästa i mitt liv. Tidigare år har jag känt mig lite låg och inte helt gillat jul. Den här julen var mitt hjärta helt och allt fokus var på Viggo. Jag tänker ofta på är hur tacksam jag är för min son och sambo, våra katter och vårat fina trygga hem. Det bästa vi har är det vi har tillsammans. Nya året firar vi på det sätt vi gör bäst, med massor av mys i lugn och ro hemma. I kväll blir det god mat och ett glas bubbel vid 12-slaget.

Det här är början och fortsättningen på den bästa tiden i våra liv ♥

Jag önskar er ett riktigt gott slut och ett Gott Nytt År 🙂