Hej på er 🙂

Här är min inte så upplyftande årsresumé. Känns skönt att lämna 2018 😉

Min mamma gick bort i början av oktober 2017. Sorgen och allt efter hennes bortgång påverkade mig starkt under hela 2018. Att vi övertog huset med en panna som inte fungerade som den skulle, den tuffaste vintern sedan urminnes tider gjorde inte saken lättare. Min man spenderade åtskilliga timmar där för att få pannan att gå.

Allt som rörde huset skapade ständig oro, stress och tog av den tiden vi egentligen hade behövt tillsammans. Vintern var lång med mycket snö. Vi jobbar i staden som huset finns i, men det är en bra bit ifrån. Vi bor i grannstaden och där går Viggo i förskolan. Det som hade med huset att göra var därför inte smidigt ordnat.

Vårat fokus i princip hela året kretsade kring detta hus. Oron hur vi skulle få det sålt var stor, hon hade inte tagit hand om det. Vi kämpade för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Min man stod för mycket av det praktiska och jag hade det riktigt jobbigt med sorgen, saknaden och en känsla av ensamhet. När våren kom och det inte längre var risk att huset skulle frysa stängde vi av pannan, det var en stor lättnad.

I maj var jag till en läkare som lät mig genomgå en större provtagning. Provsvaren visade att jag hade brist på zink (igen), vitamin D, vitamin B12 och folsyra. Jag fick mediciner för det. Samma läkare remitterade mig till röntgen som jag var på i juni. Det visade att jag hade (har?) en förändring i mina lungor vilket gjorde mig rädd. Den visade också en inflammation i bihålorna och jag fick antibiotika. I slutet av juni tog jag äntligen ut p-staven ur armen, den som bara orsakat mig krångel med blödningar i år.

Det blev varmare och vi var i mammas hus och rensade. Hon var en samlare och hade huset fyllt med prylar + två stora uthus där det var saker från golv till tak. Det mesta tog jag och min man reda på själva, vi hade ytterst lite hjälp. Guld värt var att Viggos farmor och sambo ställde upp som barnvakt till Viggo ett antal dagar och att vi fick mat när vi trötta och skitiga kom dit i slutet av dagen. Sommaren blev den varmaste på år med över 30 grader en längre tid. Det var en pina att vara där, vi orkade inte till slut.

Några gånger tog vi oss iväg och badade, det var mysigt. Värmen gjorde att vi mest bara lät dagarna gå. Även fast vi var hemma gnagde huset inom oss, det blev tjafs och prat om det. ”Vi var där fast vi inte var det”. Vi fick fortsätta med några ”semesterdagar” i oktober, ändå blev vi inte klara. Vi har fått dra ett otroligt tungt lass min man och jag.

Hade det varit andra omständigheter i huset hade vi kanske kunnat skänka bort saker. Det dåliga samvetet gnagde inom mig, jag slängde i princip hela mammas bohag. Totalt körde vi 20 proppfulla släpvagnar med kåpa till soptippen. Men det gick inte att rädda, vi måste tänka på oss själva. Vi var dessutom sjuka ofta, speciellt jag. Så här i efterhand förstår jag att min kropp under lång tid har sagt i från, min ork var slut.

Inne i huset var det inte ordentligt städat på många år och mamma rökte inomhus. I uthusen luktade sakerna råtta eller mögel. Att vara där i smutsen och röklukten påverkade mig mycket, jag fick ta pauser och satte mig ofta ute och grät. Det har värkt i hjärtat att veta att mamma har levt i denna misär. Vi var tyvärr inte till henne ofta, vi ville inte ta med Viggo dit. Sedan han föddes har det blivit ännu värre, hon orkade inte.

Kring vårkanten fick vi veta att en jag känner var intresserad av huset. Jag visste inte om det skulle bli något. Under månader hoppades jag men var orolig. Det var några turer då köparen var dit, besiktning gjordes osv. Det tog sin tid. Den 1 oktober i år hade vi tid på banken, vi sålde mammas hus och en stor lättnad men tomhet infann sig.

Mamma blev troligtvis ängel den 2 oktober 2017, det kändes symboliskt. Det blev 1 år för oss med hennes hus. Vi hade november på oss att bli klara inne i huset. Vi trodde att vi skulle hinna det långt tidigare, men sjukdomar gjorde att det drog ut på tiden.

Jag har bitit ihop och kämpat för att vi skulle ta oss i mål. När det var klart signalerade kroppen allt högre. Jag hade tid hos läkaren i oktober, men hela familjen fick magsjuka. Det tog mig ett tag att ens orka boka om tiden. Den 30 november träffade jag min husläkare. Jag berättade hela sanningen, inte bara att jag jämt var sjuk och studsade fram och tillbaka mellan jobb och sjuk. Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom.

Under december har jag vilat, sovit, bara varit. Orken är minimal. Till en början låg jag i sängen länge, klockan blev 12, 13 eller till och med 13,30. Försökte pigga på mig så gott det gick tills familjen kom hem. Minsta lilla får kroppen att dra igång stressen och jag vill helst inte passa tider. Råd jag har fått är att vila, lyssna på kroppen, ge det tid, göra saker jag mår bra av. Det är svårt, även roliga saker både ger och tar energi.

Julafton hade jag vinterkräksjuka och låg i sängen. Jag tror att Viggo ändå var nöjd och det är huvudsaken. Han fick öppna julklappar med pappa och hade det bra här hemma. Viggo är min solstråle, jag vet att tar jag mig utanför dörren tillsammans med honom och min man så gör det mig gott. Jag behöver friskluft. Även om det en gång slutade med att min man fick dra både mig och Viggo på snowracern, energin var slut.

Sakerna jag har räddat efter mamma betyder väldigt mycket för mig. Saker som påminner om henne ♥ Bland annat sparade jag skåpet i matsalen, assietterna på väggen i köket, ängeln bredvid TV:n, bestick och pumporna till Halloween.

I december var jag på röntgen av mina lungor igen. Det nya året kommer börja med ett läkarbesök och provsvar, jag hoppas verkligen att mina lungor är som dom ska.

Mitt mål och önskan för 2019 är att det äntligen ska vända för oss, som vi har kämpat. Att vi ska få vara friska och känna att vi mår bra och lever, inte bara överlever. Året har så klart haft sina fina stunder med, så är livet. Jag är otroligt tacksam för min familj ♥

Gott Nytt År.