Hej på er 🙂
♥ I dag har jag och min underbara sambo varit tillsammans i 5 år ♥
Dessa år har varit härliga men även tuffa. Ett tag förlorade vi en katt per år. Vi hade fyra katter från början, två var när vi flyttade i hop. Min bästa vän Aramis lämnade oss förra sommaren, han skulle fylla 15 år. Ni som känner oss vet hur mycket katterna betyder, dom är våra familjemedlemmar. Jag tänker på Aramis och Aslan nästan dagligen.
Vi blev sambos i min tvåa. Rätt snart fick vi erbjudande om en trea, den var jättefin, vi föll pladask och fick den. Lyckan var total. Jag köpte en del nya möbler, äntligen fick jag det vitt och ljust. Vi bodde där drygt 1 år. Grannarna visade noll respekt det gick inte att sova om nätterna, vi orkade inte. Tanken hade varit att bo där längre och spara pengar.
När radhuset dök upp i mitt flöde på Facebook sa jag till sambon att vi kunde väl åka och titta i alla fall. Det var vänner till mig som hade bott här innan och jag tyckte det var fint. Vi letade hus och hade gått på en del visningar, därför tvekade min sambo.
Väl här gillade han det lika mycket som jag gjorde. Vi kom fram till att det var det bästa av två världar. Vi pendlar och jobbar i grannstaden, är borta ca 10 h/dag. Att ha en stor trädgård eller utsidan på ett hus att ta hand om skulle ta för mycket tid. Tid som vi vill lägga på varandra. Vi är hemkära och är tillsammans i princip jämt, vilket vi trivs med. Under dessa år har vi renoverat nästan hela huset, här känner vi harmoni.
Vi kompletterar varandra och jag har aldrig tidigare känt mig så trygg. Han är min bästa vän och stöttepelare. Vi började längta efter barn när jag hade varit på ett läkarbesök och läkaren sa: ”Du kanske är gravid?” när jag sökte för UVI. Jag hade varken UVI eller var gravid. Vid ett senare tillfälle fick jag en försenad mens och vi hoppades att det var en bäbis på gång. Att ödet hade tagit beslutet åt oss, så jag slapp tänka för mycket 😉
Jag gick igenom två tuffa missfall och komplikationer efter det. Det blev många återbesök. Jag blev hemskickad med abortpiller lagom till jul för två år sedan, för att komma tillbaka på kontroll och få veta att det inte hade kommit ut som det skulle ändå. Det slutade i operation (skrapning) Efter det var jag rejält knäckt och det blev en något längre paus innan jag vågade försöka igen. Ville känna mig starkare först.
Sedan blev det äntligen en liten Viggo i magen, det kändes som det skulle gå vägen. Graviditeten var en påfrestande tid, men förlossningen gick bättre än jag hade föreställt mig. Nu har vi våran underbara goding som förgyller våra liv, även om det blev något år senare än vi önskat. Mina killar är allt för mig, jag är tacksam att ha dom i mitt liv.
Allt är inte alltid perfekt, men vi kan lita på att vi finns där för varandra. I kväll firar vi med en god middag och kärlek, alla tre, fem med katterna 🙂 ♥
För er nya på bloggen. Jag och min sambo träffades på jobbet. Vi jobbar fortfarande på samma ställe, men han har nu ett jobb på en annan avdelning 🙂
Önskar er en härlig kväll.
