Pannan har stannat

Hej på er

Började gråta när min man kom hem idag, han hade varit förbi mammas hus på vägen från jobbet och hämtat post, pannan hade stannat igen. Han tror att han vet felet och ska svänga förbi där imorgon bitti, jag ber änglarna om att det ska gå smidigt. Jag känner sådan oro för huset, men får tänka att än är det ingen fara med temperaturen.

Jag har mått illa i fyra dagar, så illa att jag stundvis tror att jag ska kräkas. Det måste bero på allt som hänt senaste tiden, det är för mycket för kroppen att orka med.

Eftersom solen sken igår och min man hittade min mössa som jag tappat bort, fanns det inga ursäkter till att jag inte skulle följa med ut. Jag föredrar att gömma mig under en mössa när jag inte är i form. Vi hann gå till parkeringen så träffade jag på en kär vän och fick en kram, tårarna kom. Efter det blev det en skogspromenad med familjen. På vägen hem träffade jag en annan vän och fick en kram och tårarna rann igen.

Jag vill helst stänga in mig när jag inte mår bra, men friskluften gjorde mig gott. Att prata och träffas hemma däremot är något jag vill och behöver göra. Mina två närmsta vänner har kommit hit två gånger var sedan vi hittade min mamma. Igår var Viggos gudmor här, det kändes skönt med tanke på att jag var riktigt låg igår och grät mer.

Under många år har jag försökt få mamma att rensa i sitt hem, men hon har inte varit mottaglig. Jag har också sagt till henne ”Då kommer allt att falla på mina axlar en dag”. Fick höra från en som känner mamma att hon också har försökt för några år sedan men fått nej. Jag har tänkt att jag kanske skulle ha rensat tillsammans med mamma. Då jobbade jag heltid och pendlade, var borta 10 timmar/dag. Jag har haft svårt att orka och få till vardagen och helgerna har mestadels behövts till vila.

Sedan blev det en lång ”resa” innan Viggo äntligen kom till världen ♥ En tuff tid och då orkade jag inte heller. Med tanke på hur det är i hennes hus har han aldrig varit in där. Jag har i många år känt ångest för vad jag hade att vänta mig, men hoppades och trodde inte det skulle ske redan. Under tiden har det dessutom blivit värre, jag visste inte att övervåningen blivit förvaring. Det är många faktorer som gjort att jag inte kunnat styra upp situationen där och jag är ledsen att jag ska behöva göra det nu.

Jag är tacksam för alla som visat mig omtanke och sträckt ut handen, det ska nog lösa sig till slut. Även fast jag känner att jag behöver gå igenom mycket själv, för det kan finnas saker som är värda något för mig som är skräp för någon annan. Så jag är lite rädd för att ta hjälp samtidigt som jag vet att jag måste för det är övermäktigt.

Vi kom ut på en promenad ikväll med, är glad för att han släpar ut mig min man ♥

Ha det bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *