Jag ska försöka skriva, fast det är rörigt i huvudet. Jag har haft en jobbig vecka och den har runnit iväg. Jag har lagt mig tidigt på kvällarna för att orka gå till jobbet. I torsdags kväll slog det mig att mamma och jag inte hörts sedan i söndags vid 14-tiden.

Hon hade inte varit aktiv på FB heller vilket hon brukar vara. Jag har annars alltid haft koll på henne. Brukade tänka att även om vi inte skrivit till varandra en dag, så hade jag sett att hon gillat/delat något inlägg eller så. Insåg att jag inte hade sett det heller.

När det gick upp för mig att det var torsdag och jag inte sett något sedan i söndags ringde jag henne, utan svar. Paniken kröp sig på och jag kontaktade hennes granne som gick dit direkt. Det var mörkt ute, släckt i hela huset, jag frågade om bilen stod i garaget, det gjorde den. Det var svårt för henne att se något, men med hjälp av en stege kunde hon titta in fast persiennerna var nästan helt nere och hon tyckte sig se mamma ligga där. Jag bad henne krossa en ruta och gå in och hon ringde 112.

När hon hörde av sig igen förstod jag direkt att det var som jag var rädd för, mamma hade somnat in. Hon hade satt sig på sängkanten, som att hon skulle kliva upp, hon hade tofflor och nattkläder, så har hon bara tippat omkull åt sidan i sängen, hon låg snett på sidan med fötterna ner mot golvet ♥ ♥ ♥

Vi åkte dit sent i torsdags kväll efter vi fått barnvakt. Ambulansen var där och mammas granne. Sedan kom läkaren, han sa att det troligtvis var hjärtat. Han sa också ”Din mamma var inte gammal, men hon var mycket sjuk”. Hon blev bara 68 år. Efter dom åkt kom begravningsbyrån. Jag tog farväl och la mitt huvud mot mammas bröst, grät så det kändes som hjärtat skulle gå sönder, så känns det fortfarande.

Hon har troligtvis somnat in redan i måndags. Eftersom vi inte haft kontakt sedan i söndags. Det var nog på morgonen det hände, med tanke på att det var mörkt i huset. Det känns skönt att det var i sängen och att hon såg fridfull ut, det måste ha gått fort. Något jag försöker finna tröst i, att hon slapp lida ♥

Vi kom hem vid 00 den natten. Jag förstår det knappt än. Hon har varit skröplig länge men det kom som en chock ändå, det var inte väntat. Mamma ville leva, det syntes för hon har planerat för uppvärmning av huset i vinter och hon pratade om att hon ville skaffa en katt igen och ha sällskap av i vinter, det hann hon aldrig göra.

Jag har mått dåligt över att hon legat där någon dag. Vet att det var något mamma har varit rädd för, hon bodde ensam i ett hus. Vi bor i grannstaden. Mina närstående säger att hon inte har farit illa av det, hon låg fridfullt i sängen och hon var fin ♥

För två veckor sedan frågade jag om hon behövde hjälp med något, om vi skulle åka och handla åt henne. Hon undrade om vi skulle till grannstaden i något annat ärende, det skulle vi inte och vi var krassliga. Då svarade hon att hon hade så hon klarade sig, men att hon kanske behövde hjälp framöver. Lätt att önska i efterhand att vi skulle ha åkt. Men hon var så mottaglig så vi ville inte riskera att smitta henne heller.

Är otroligt tacksam att hon fick vara med på vårat bröllop. Även om hon inte mådde bra och åkte tidigt. Hon har i många år ”pikat” mig att jag borde gifta mig, jag tror det var viktigt för henne och att hon fick vara med ♥ Någon dag senare åkte vi till henne med mat som blivit över från bröllopsmiddagen, det är senast vi träffades, över 1 månad sedan. Jag är också tacksam att hon fått uppleva att få barnbarn, goa Viggo ♥

Det känns fortfarande så overkligt och jag vet inte om chocken har lagt sig. Jag önskar att jag kunde ge henne en stor lång kram och tala om att jag älskar henne och jag hoppas hon inte är ledsen att jag inte hittade henne direkt.

Viggo är tagen av att se mig så ledsen och säger hela tiden ”Mamma jätte jätte ledsen, mormor är i himlen och är en ängel”. Det är så jag har sagt till honom och att jag är ledsen för att jag saknar mormor, men att hon sitter på ett moln och vinkar till oss. Då tittar han upp i taket och vinkar till henne. Hon kallade honom för sin älskade prins ♥

Min goa kille, jag hade önskat att hon fått uppleva mer tid tillsammans med honom. Jag ska visa honom bilder och prata om mormor, så hon är med oss ändå. Försöker tänka att hon slipper ha ont och må dåligt nu, vila i frid älskade lilla mamma ♥ ♥ ♥

Skriver när jag orkar.

Sköt om er.

Fotograf Johan Löf, Tuva Jonsson